Reseberättelse från Kilimanjaro: Lemosho rutten

I juni 2018 besteg Sofia Kilimanjaro. Nedan kan du läsa om hennes upplevelser från resan.

Efter at ha förberett mig i 4 månder med allt från långa promenader till inköp av utrustning var det äntligen dags att åka iväg i mitten av juni månad.

Vi ankom till Tanzania fredag kväll efter att ha rest hela dagen, vår begstigning skulle börja söndag morgon, det innebar att vi hade gott om tid till att förbereda oss men även att ta det lugnt och ladda upp. Vi träffade våra guider dagen innan begstigningen som gav oss nyttig information, de hjälpte oss att se över om vi hade allt det nödvändiga med oss och vi hyrde den sista utrustningen.

På morgonen bar det iväg, nu stratade vårt äventyr, jag hade aldrig provat något liknande men hade hört och läst historier om andra som hade bestigit Kilimanjaro (tro inte på allt du läser). Första dagen kändes bra, svårt att sova på en tunn madrass, nätterna är dessutom kalla. Lemosho är en av de längre rutterna och denna tar 8 dagar, fantastiska dagar.

Vilken natur du ser, gaten ligger i regnskogen, vilket betyder att du går i tät skog på stigar med en massa ljud omkring dig, du ser inte så många djur men man vet att de finns där. Efterhand som dagarna går ändrar sig landskapet till buskar i midjehöjd och till sist kommer man ut på det som kallas månlandskapet, det vill säga väldigt låga buskar knappt till dina knän. Bärarna susar förbi dig varje dag, de ska nå nästa läger innan oss för att sätta upp tält, laga mat osv.

Maten är så bra och allt är så professionellt, de har tänkt på alla detaljer och vi kände oss säkra hela tiden, guiderna tar hand om en och mäter både blodtryck och syre nivå i blodet varje kväll men en liten mätare som man sätter på sitt finger.

Innan man når Basecamp snusar man på höjder upp till 4.600 meter ett par gånger, för att vänja kroppen.

Basecamp som är där man slår läger dagen/kvällen innan man tar sista biten upp till toppen är på 4.600 meters höjd, härifrån ska man upp till 5.895 meters höjd, detta föregår under natten för att man ska nå toppen lagom till soluppgången.

Vi blev väckta kl. 23.00, fick te, kex och popcorn och en timme till att förbereda oss. Kl. 24.00 började vi gå och det var verkligen jobbigt, första biten är på sten och grus, det var ok men man kände höjden och energi nivået försvann så snabbt, du var tvungen att äta något en gång i timmen eller oftare (ta med många energibarer och nötter det är guldvärt). När vi kom högre upp var där snö och is, ojämn terräng. Pauserna var mycket korta, pga. kylan. Halvvägs tänkte jag att det här klarar jag aldrig, då erbjöd sig min guide att bära min ryggsäck, denna kändes för övrigt sjukt tung, som om man hade en 10 kilo tung sten på ryggen, verkligheten var att den vägde max 3 kilo. Hade han inte tagit den vet jag inte om jag hade klarat det.

Höjdsjuka fick jag aldrig, och när vi närmade oss Stella Point fick jag massor av energi, då hade vi gått i 5 timmar och började att närma oss målet, endast en timme till så var vi där. Här började min vännina dock att må dåligt, jag tror att hon spydde ca. 5 gånger innan vi äntligen nådde upp till toppen. Sista biten var lätt terräng, snö men slät och fin och solen började gå upp, jag kände mig helt hög. Vilken känsla att befinna sig där och se solen som sakta smög sig upp över berget. Jag fick helt ny energi och bärjade ta en massa foto. Min vännina mådde ganska dåligt men till sist fick jag henne på benen och vi fick tagit några bilder tillsammans.

Det var verkligen jobbigt att komma upp till toppen men jag klarade det och är så stolt, jag hade inte velat vara utan denna upplevelsen, det var värt allt besvär.

Om jag vill göra det igen, mitt svar när jag kom hem aldrig, men nu när det har gått lite tid så vill jag nog säga, kanske.

Sofia,

TourCompass – Från turist till äventyrsresenär