Reseberättelse från Botswana: Ett tältläger mitt i bushen

I maj 2019 återvände vår Afrikaexpert, Winnie, till Okavangodeltat efter att ha tillbringat några år med att utforska andra delar av Afrika.

Mitt allra första möte med Afrika för femton år sedan var en fjorton dagar lång campingsafari genom Botswana.

Jag sov i ett pyttelitet tält mitt i den vilda naturen, bytte lägerplats nästan varje natt och toaletten var ett hål i marken. En natt kissade en hyena på mitt tält, och runt bålet på kvällen hade vi ofta besök av nyfikna fyrbenta varelser.

Jag älskade det! Flera månader efter hemkomsten levde jag i en Afrikabubbla och jag har älskat Afrika sedan dess.

Under de senaste femton åren har jag haft turen att bo på otroligt många fina hotell och lodger runtom i världen. Dessutom har jag blivit femton år äldre och tanken på ett litet tält utan toalett mitt på en elefantstig kanske inte är lika lockande som den var då.

Inte desto mindre har jag sagt ja till en tre dagar lång campingsafari i Okavangodeltat i Botswana.

Det är mörkt när jag kommer fram till mitt läger den första kvällen. Lanternor ger ljus och personalen tar emot mig med glada leenden och ett tänt bål. De visar mig vägen till mitt tält. Det är bestämt finare förhållanden än för femton år sedan. Tältet är redan rest och utanför hänger det flera lanternor som visar vägen.

Jag kan stå upp i tältet, som är ungefär 12 kvadratmeter stort, och min fältsäng är bäddad med en riktig madrass och kudde. Det finns även ett litet garderobsstativ och ett sängbord. Det är en tämligen stor kontrast mot madrassen på marken och sovsäcken för femton år sedan. En solcellslampa ger ljus, men jag får också min egen ficklampa. På den ena sidan av tältet sitter en liten “kanvasdörr”. Guiden visar mig vägen till mitt “badrum”. Ovanför mig lyser stjärnorna klart. I en kraftig gren hänger en stor hink med ett duschhuvud under – det är min dusch. På den andra sidan av badrummet står en toalett ovanför ett hål i marken, min egen “bushtoalett”. Hela badrummet är inramat av kanvas, vilket gör att jag är helt avskärmad och kan gå på toa i fred. Därför kan jag lugnt njuta av ett glas vin till kvällsmaten, även om jag vet att det innebär att jag måste kissa i natt.

Jag erbjuds en stol vid bålet, får ett glas svalt vitt vin i handen (också en förbättring mot femton år sedan) och lutar huvudet tillbaka. Stjärnhimlen är precis som jag minns den. Utan belysning är den enorm och jag förlorar ännu en gång mitt hjärta till Botswana.

Maten var god då och det är den än i dag. Välsmakande och mättande – precis som den ska vara när man är på safari. Trött och mätt traskar jag tillbaka till mitt tält, där jag i bästa Karen Blixen-stil tvättar resdammet av mitt ansikte i ett litet handfat med varmt vatten utanför mitt tält innan jag kryper ner under de väldoftande lakanen och omedelbart faller i sömn.

Klockan fyra är lugnet över.

En elefant låter något fruktansvärt. Den trumpetar, frustar och trampar som om dess liv hängde på det. Jag vet att jag är helt säker i tältet, så med ett leende från öra till öra lägger jag mig väl tillrätta och försöker räkna ut vad som pågår därute. Kanske är den sur på en annan elefant, eller är det en flock lejon som angriper den? Då och då blandar ljudet från impalorna sig med elefantljuden och jag tycker också att jag känner igen ljudet av hyenor. Efter en stund blir det tyst och jag faller återigen i sömn.

Dagarna i deltat har sin egen rytm. Jag väcks innan soluppgången, får varmt vatten i mitt lilla handfat så att jag kan tvätta mig, äter frukost och så är det dags för game drive. Vid lunch är jag tillbaka i lägret, där jag äter lunch och stupar i säng på grund av kakafonin i morse. När jag vaknar är min dusch redo med varmt vatten och jag får en härlig dusch med utsikt över himlen. Utanför mitt tält står en stol och ett litet bord och här sätter jag mig för att torka mitt hår. Plötsligt hörs det höga ljud bakom mitt tält. Jag ser bakåt och där står en gigantisk elefant och ruskar i ett träd. Jag får ögonkontakt med personalen och de ger mig tummen upp – allt är bra och jag kan bara njuta av åsynen. Så det gör jag och kommer ihåg – som den gången för 15 år sedan – varför man ska sova i tält i Botswanas Okavangodelta.

Winnie,

TourCompass – Från turist till äventyrsresenär

Vill du läsa mer om Winnies resa till Botswana? Ta då en titt på hennes möte med Okavango.